Processen att förvandla polypropen- och polyesterpolymerer till fiberduk är inte lika dålig som bearbetningen av syntetisk plast, men den använder fortfarande mycket energi. Tillverkningen av fiberduk kräver värme, tryck och andra maskiner, som alla genererar växthusgaser som inte är lika miljövänliga som organiska råvaror. Det är därför många tillverkare av dessa typer av tyger har börjat använda miljövänliga polymerer som härrör från förnybara resurser istället för petroleumbaserade råvaror.
Vissa biologiskt nedbrytbara polymerer är baserade på naturligt förekommande eller petrokemiskt baserade polysackarider, härdplastpolymerer från vegetabiliska oljor eller syntetiska polymerer med tillsatser som ansvarar för foto-, oxo- och biologisk nedbrytning (Farrington et al., 2005). Under nedbrytning hydrolyseras långkedjiga polymerer till oligomerer med lägre molekylvikt genom inverkan av mikroorganismer i närvaro av vatten och syre. Reaktionen påskyndas genom tillsats av syra eller alkali och genom inverkan av temperatur och fuktighet.
Biologiskt nedbrytbara polymerer är vanligtvis inte förorenade av jorden där de begravs eller komposteras. De kan dock förorena marken med koldioxid, metan, vatten och humus (Farrington et al., 2007).
Agrotextilier gjorda av dessa biologiskt nedbrytbara material kan användas i en mängd olika applikationer. De kan användas för att skydda jorden från erosion, för att behålla fukt och näring på fältet och för att undertrycka ogrästillväxt. Vissa av dessa agrotextilier kan till och med bidra till att öka skörden genom att minska behovet av gödningsmedel.
Den biologiska nedbrytbarheten av agrotextilier är beroende av deras cellulosahalt, kristallinitet och temperatur. De bästa agrotextilierna att använda för erosionskontroll är de med hög cellulosahalt och låg kristallinitet. Agrotextilierna bör blötläggas i vatten i cirka två timmar för att säkerställa att de är helt mättade innan de testas för biologisk nedbrytbarhet.
Den biologiska nedbrytbarheten hos de ovävda sanitetsmattorna, som var sydda med jute- och hampafibrer, testades. Resultaten visade att den biologiska nedbrytbarheten för dessa sanitetsmattor var tillfredsställande baserat på sensorisk utvärdering och draghållfasthetsanalys. De sanitetsmattor som hade den högsta nivån av biologisk nedbrytbarhet var de med en hög andel korta fibrer. De sanitetsmattor som hade lägst biologisk nedbrytbarhet var de med störst koncentration av långa fibrer. Detta beror på att de längre fibrerna har en mer uttalad motståndskraft mot mikrobiell nedbrytning än korta fibrer.
